20 års jubileumsskrift

Vagnhistoriska Sällskapets 20- års jubileum 2006
När vi träffades den 2 september 2006 på Sundbyholms slott, är det nästan på dagen för tjugo
år sedan som VAGNHISTORISKA SÄLLSKAPET den 7 september 1986 grundades på det
välkända Margretetorp Gästgifvaregård i Skåne.
Vi som var med då hade vaga föreställningar om vad vårt sällskap egentligen skulle syssla
med. Efter hand utkristalliserade sig dock verksamhetsområdet som ansågs angelägna och i
överensstämmelse med kommande stadgars syften.
Hade vi kunskap, tålamod, energi och tid över för att ta tag i den, i vårt tycke stora uppgiften?
Alla kunde vi litet av ganska mycket inom häståkdonens område. Då vi väl började att samarbeta skulle det säkert lösa sig. En blygsam start.Vi kände oss för. Det gällde att så snart som möjligt nå ut och intressera till åkdon att tänka till. Inte enbart ägare av åkdon och hästdragna redskap utan personer med intresse för den svenska åkdonskulturen och som hade något att bidraga med som kunde stärka vår trevande start.Det var en spännande uppgift vi stod inför, det gällde att vara lyhörd, intresserad och tänd för uppgiften. Det nybildade Sällskapet startade med noll kronor i kassan. Styrelsens och deras anhöriga blev de första som erlade medlemsavgift 75 kr per person. Några krav på milersättning var inte att tänka på, kostnaderna fick vi belasta våra nöjeskonton. Så smått kom vi i gång att skriva ett informationsblad över Sällskapets verksamhet att dela ut i förhoppning att nå nya medlemmar. Det framgår av de bilagor som medföljer här var årsmöten, studieresor, kurser och andra aktiviteter förlades.  Tanken var att besöka de olika landskap eller landsdelar varifrån man visade intresse för verksamheten. Kontaktpersoner tillsattes som skulle verka inom sina respektive områden av landet. Besöka olika platser, åka på auktioner, lantbruksträffar, mässor, premieringar, marknader, finnas på torg  och allmänna andra platser. Där dela ut det enkla lilla informationsbladet utskrivet på en gammal Halda skrivmaskin. Ett inbetalningskort bifogades  i förhoppning att man stod mitt emot en blivande medlem. Man borde ha gått en charmkurs, för här gällde att försöka övertala om hur angeläget det är att bevara våra gamla åkdon, bevara kunskapen om var och hur dessa åkdon tillverkades, hur man bör vårda och framföra åkdonen  på ett säkert, korrekt och elegant sätt som på fars och farfars tid och mycket, mycket annat. Att notera de intresserades namn och bostadsort ingick likaså.  Kanske i en framtid kunde vi besöka någon av dessa personer vid våra studieresor. Man kunde även träffa på personer som tyckte att projektet lät  spännande och inbjöd därför styrelsen att ha nästa styrelsemöte hos dem. De erbjöd oss lokal att hålla mötet i och vi skulle bjudas på något att äta och dricka. Allt utan kostnad. Perfekt för en fattig nybildad ideell förening! Sällskapet beslöt att låta nytrycka en katalog från Thulins välkända Åkdonsfabrik i Skillingaryd tryckt år 1922. Chefen för tryckeriet lovade att viss del av tryckningskostnaden skulle betalas senare, då vi fått pengar i kassan.  Erbjudandet kom som en överraskning för styrelsemedlemmarna. Våra ögon tindrade likt barns framför julklappskorg.Katalogerna fick ett gott mottagande och sålde bra. Det lilla förordet Sällskapet låtit infoga i katalogen samt ett inbetalningskort gällande medlemskap bidrog att sprida kännedom om Sällskapet. Vi tyckte oss arbeta i medvind. Kassören fick litet mera att göra och skulden kunde i perioder planenligt åter betalas till tryckeriet. Ännu en katalog önskade styrelsen låta nytrycka och så blev det. På samma goda villkor.

Första vagnrenoveringskursen arrangerades 1989 och förlades till Tenhults Lantbruksskola i Småland. Sällskapet hade lyckats få kontakt med en erkänt skicklig och välkänd vagnrenoverare från Danmark. Intresset var stort. Kursen blev snabbt fulltecknad, genomfördes till belåtenhet och kunde
återkomma på olika platser under kommande åren. Som utomstående att komma på besök under en sådan kurs frapperades man av den otroliga
arbetsglädje och framåtanda som rådde i det stora verkstadsutrymmet från tidig morgon till strax efter midnatt, då ledaren för kursen vänligt men bestämt tvingade ut deltagarna, slå på larmet och låsa portarna. Det skulle komma ännu en dag i samma takt.
Teorilektionernas föreläsningar var helt glimrande i sin uppläggning. Fängslade kursdeltagarna som fick höra allt om transporter av människor och gods från forntid och hela vägen fram till våra dagars förfinade hästdragna åkdon, som för inte mycket mer än hundratalet år tillbaka förseddes med en motor som dragkraft i stället för hästar. Vi var inne i det motoriserade tidevarvet. Föreläsningarna fortsatte med hjulets tillkomst, kullagret, fjäderbladen och hela vagnens konstruktion för arbetsvagnar såväl som åkvagnar för enklare och finare transport, samtliga lika betydelsefulla.
Jag hade glädjen att få vara med på flera av dessa kurser såsom platsansvarig. De dagarna skänkte mig så mycken glädje och livslust. Jag minns att jag efter kursen skyndade hem och genast satte i gång med renovering av ytterligare en vagn i min lilla verkstad. Allt tydde på att de enkla blad Sällskapet hade som medlemsinformation lästes, vilket givetvis sporrade att fortsätta i de påbörjade spåren. Dessa blad var Sällskapets enda kontakt med
medlemmarna.
Sällskapets arrangerade studieresor blev också välbesökta och gav en god press. Nya medlemmar strömmade till från olika delar av landet. Massmedia gav vidare spridning åt Sällskapet genom lokalradio och tidningsreferat från resor och kurser. Även från övriga Norden fann vi nya medlemmar. Med och utan egna hästar och vagnar, men med stort intresse för åkdonskulturen och Sällskapets verksamhet. Grannländerna hade alls ingen motsvarighet till Vagnhistoriska Sällskapet. Intresset var därför markant hos dessa nya medlemmar. Tre studieresor om året och en vagnrenoveringskurs var ett högt uppsatt mål som vi hållit i stort sett varje år. Därtill även andra temadagar över landet. Arrangörer av olika slag inbjöd oss att komma och hålla en temadag i olika ämnen, såsom allmän vagnkunskap, tapetseri, läderarbeten på en vagn, demontering av ett åkdon och vad man bör beakta. Dessa endagars träffar gav Sällskapet nya medlemmar och önskvärt klirr i kassan genom försålda kataloger.
Det kunde vara problem inom styrelsen och bland kontaktpersonerna att finna lämpliga medarbetare som hade tid, möjlighet och den rätta känslan för att representera vid dessa tillfällen. Det började ställas krav på reseersättning, ersättning för material i form av skrivpapper, porto,
telefon, samt bord och stolar vid representation m.m. Vagnhistoriska Sällskapet är en ideell förening och många medverkande kämpade tappert för
Sällskapets bästa. Kanske flera gånger utan att styrelsen riktigt förstod vidden av det hela. Så småningom beslutades att ersättning skulle utgå för förbrukningsartiklar. Kassören i samråd med övriga styrelsen fick samråda men ständigt hålla ögonen på kassan. Pengarna skulle räcka till så mycket. Det kunde uppstå slitningar. Vagnhistoriska Sällskapet levde inte i ständig medvind. Bistra dagar med hårda ord och olika uppfattning råda även inom en förening som denna.
Styrelsemedlemmar och kontaktpersoner byttes i vårt Sällskap, såväl som detta sker inom andra föreningar. På gott och ont! Här gällde det att se framåt, bita ihop och kämpa för Sällskapets bästa och dess målsättning! Medlemsbladet hade nu ersatts med ett litet häfte i A5 format med fyra till åtta sidors text och bilder i svart-vitt. En oerhörd framgång! Sällskapet fick därmed sin förste redaktör. Arbete och material för detta blad belastade inte Sällskapet, utan välvilliga personer bidrog på olika sätt. Bladet mottogs med glädje av medlemmarna, som nu en gång i kvartalet fick sig tillsänt
denna lilla skrift, som fått sitt namn EKIPAGE vid en omröstning inom styrelsen. Kontaktpersonerna fortsatte sitt fältarbete genom att visa sig, sälja kataloger, värva medlemmar, skapa nya kontakter och vara lyhörda. Armarna blev allt längre och ryggen allt krokigare av dessa bärkassar med flera olika kataloger vi släpade med oss vid dessa tillfällen. Men också, vid dagens slut betydligt lättare att bära den ganska stinna plånboken, vars innehåll snart skulle glädja Sällskapets kassör. Det var roligt, rent av en förmån, att få arbeta för VHS som blev Sällskapets arbetsnamn.
Planeringen av studieresor och kurser krävde ett ständigt arbete. Precis som för redaktören, man hann lagom skicka ut en tidning, hålla en kurs eller resa, så var det genast att sätta i gång med planeringen av nästa. Detta nästa som man ofta redan hade i bakhuvudet för att nu bearbeta vidare.
Sällskapet lät nytrycka ytterligare äldre svåråtkomliga kataloger och böcker. Det tillsattes en arbetsgrupp med uppgift att skriva en bok i vagnkännedom. Lycka var att Sällskapet hade en medlem som tjänstgjort vid Journalisthögskolan och nu var villig ställa upp som ledare för gruppen.
Vagnhistorisk Handbok blev resultatet av detta arbete. Boken fyllde ett stort tomrum och mottogs med glädje. Upplagan är inom kort slutsåld.
VHS hamnade också i prylfällan. Ett antal mer eller mindre vettiga inköp gjordes. En förbättrad ekonomi inom Sällskapet anades.
Medlemsantalet steg för varje år. Anspråken från medlemmarna steg kanske i samma takt, åtminstone uppfattade vi det så emellanåt, men detta intresse för sällskapets utveckling var samtidigt stimulerande. Vi uppfattade att stämningen var hög bland deltagarna både under
resorna och på kurserna. Därtill bidrog vad resorna beträffar inte minst alla de vänliga, generösa värdfamiljer, som ofta öppnade inte enbart portarna till vagnslider och redskapsbodar, utan också porten till sina privata hem. I vilket annat land skulle så ske? De bevis på tacksamhet från resedeltagarna som genom åren kommit reseplanerarna till del har vittnat om att resorna uppskattats. Det är Sällskapets förhoppning att vi skall finna nya
intressanta resmål av samma höga klass.
Så hade kommit den dag då Sällskapet för sina medlemmar presenterade tidningen EKIPAGE i ny proffsig tappning. A4 format, färg och med ett rikligt innehåll där också medlemmarnavar välkomna med sina inlägg. VHS sökte härmed fördjupad kontakt med medlemmarna. Ett enormt arbete för redaktör och redaktion som är värda all beundran. Mångas farhågor var att denna nya eleganta variant av tidningen av ekonomiska skäl skulle bli kortvarig för Sällskapet. Denna farhåga kom dock på skam. Tidningen i nuvarande skepnad har nu funnits i mer än tio år. EKIPAGE utgör den sammanhållande länken mellan Sällskapets omkring 900 medlemmar.
Såsom serviceansvarig upplever jag i samband med utgivningsdatum för EKIPAGE samma sak. Medlemmar ringer mig och berättar att de inte fått sin tidning trots att de passat brevlådan varje dag. Kan jag sända dem ett exemplar? Jag tröstar och berättar att tidningen blivit försenad någon dag, men att den nu är under utskick. För säkerhets skull ringer jag upp och kollar efter några dagar att tidningen verkligen hittat sin mottagare. Då är det ett positivt, glädjande svar och efter det följer oftast ett intressant samtal om vagnen därhemma och hur man skall göra med den och den detaljen som behöver åtgärdas.
Vi lever i en föränderlig tid, många gårdar får nya ägare. Hästdragna gamla redskap, åkdon och seldon kanske försvinner i samband med uppbrottet. Vagnhistoriska Sällskapet vädjar att låta detta få stanna kvar till glädje för kommande släktled. Sällskapet kan ställa upp och ge
förslag på hur man bäst sköter om de gamla tingen så att de kan bevaras som ett fint kulturminne. Sällskapet firade sitt 10-års jubileum och sitt 15- års jubileum. Genom åren sker ständigt en vidareutveckling av Sällskapet. Samtidigt som vi förstår att vi inte hinner vara överallt. Därför
kanske en form av samarbete med andra föreningar med likartade intressen kan vara värt att försöka. Hembygdsrörelsen har fått upp ögonen för VHS. Man sänder medlemmar till renoveringskurserna och man greppar tag i sina egna samlingar, ofta efter samråd med representanter för Sällskapet. Det finns åtskilliga bevis där påtaglig uppryckning skett med dessa olika gårdars gamla åkdon. Samtidigt som man i andra hembygdsföreningar av utrymmesskäl kört sina gamla åkdon till tippen, eller slagit sönder och grävt ned dem. Man saknar totalt intresse för dessa föremål mest i brist på kunskap. Här ännu en angelägen arbetsuppgift för Sällskapet. Vagnhistoriska Sällskapet har nu också hamnat på nätet med egen hemsida. Inte kunde vi tänka oss tanken då för 20 år sedan på Margretetorp Gästgifvaregård. Dock måste man beakta att ännu finns många medlemmar som av en eller annan anledning ännu ingen dator har. De som har datorer har insett nyttan av en sådan och speciellt förstås av att ta del av VHS hemsida.
Slutligen, tro nu inte att Vagnhistoriska Sällskapet tänker slå sig till ro och vila på alla redan vunna lagrar. Intresset och ambitionen att utveckla och förbättra Vagnhistoriska Sällskapet har alltid följt Sällskapet som en röd tråd genom verksamheten och förhoppningen är att kunna fortsätta
därmed genom idogt arbete och blicken riktad framåt.
Jag har en dröm:
Vi ses på 25-årsjubiléet!
Siv M. von Rosen,
VHS-medlem nr 9